Rädslan för att patienter ska begå självmord legitimerar ofta ett omfattande och kontraproduktivt bruk av tvång i vården – ett tvång som lätt leder till mekaniserad upprepning och bristande tillit hos såväl patienter som vårdgivare.

Jag förstår inte nollvisionen när det gäller självmord.

För mig ter den sig som förljugen, eftersom den aldrig går att uppnå.

Uppsatta mål som man på förhand vet är orealistiska tenderar att framstå som dekoration. Tar man nollvisionen på allvar handlar det om tron på en allsmäktig psyki­atri som kan frilägga och kontrollera människors inre dolda liv. Ett slags social ingenjörskonst.

Läs mer i Läkartidningen.

Du har inte rätt att posta kommentarer